RKarlsson

För 24 år sen föddes jag, säkert sprallig å gnällig var jag.
Kissade i varenda blöja 7 gånger om, käkade insekter och grus med antagligen.
Man ville alltid kunna gå när man kröp och man ville alltid komma ännu lite högre när man stod på en stol.
Jag ramlade och skrapa i knänan flera gånger om på asfalten, men det var juh ingen fara.
Förens jag såg blodet droppa. Då kom krokodiltårarna som om det var evigt spöregn.
Man hittade en tialapp på marken nånstans och kände guldet glimmra. Man vart juh snorrik.
Jag fyllde år och fick 200 kronor av min mormor och morfar och tänke,
-Ja, nu kan jag köpa hela världen!
Min syster lurade mig att om jag fick 6 enkronor så hade jag mer än hennes tialapp så det var juh bättre än jag visste. 6 av nåt är juh mer än 1 av nåt. Då var jag kanske 6-7 år.
Nu är jag 24 och jagvet att det kostar lite mer än 200 kronor att köpa hela världen och att äta insekter faktiskt inte är så bra som en QP på donken.
När man är 7 år så vet man inte vad kärlek är. Kanske därför man var så lycklig å tycker allting man gjorde var semester. Man hade 3 miljarder små skitungar att leka med och kanske kasta grus på
 eller göra satyg med.

Nu 24 år senare...
Det är nästan bara problem. Jag vrider huvudet åt ett håll och ser bara ingen utväg. Vrider åt det andra och förstår att det hållet var värre. Jag försöker se igenom känslorna som ändå stoppas av en mur. Jag försöker verkligen blunda om nätterna och bara hoppas på att när jag öppnar ögonen igen så är det inga problem kvar.

Så mycke har hänt på så kort tid. Så djupa svackor man vandrat i och så många gånger man bara vill gråta.
Man inser efter misstagen vad som finns och vad som inte finns.
Idag är en sån dag.
Då ingeting finns, ingen framtid, inget öde, inget förflutet.
Stunden i sin helhet är det enda som finns, och tiden tickar.
Jag vet vad jag har.  Jag ska bara släppa det som inte är mitt...